Min mamma brukar alltid säga följ ditt hjärta i dom enklaste av val eller dom svåraste. Men oftast så känns mitt hjärta så abstrakt. Något avlägset som inte går att få tag i eller få en uppfattning om. Jag har senare kommit på varför, när jag var mindre så flyttade vi hit där jag bor nu. Men när vi flyttade hit träffade jag en person som inte alltid var så snäll. Den här personen fick mig att dra tillbaka mina känslor för att kunna undvika smärtan personen orsakade mig. Men som tur är så har jag gjort mig av med den personen. Det är så konstigt, för jag har inte märkt det alls förren min mamma på pekade det.

Jag träffade den här personen när jag var 9år gammal och ända sen den dagen vi blev "vänner" har hen sårat mig om och om igen. Jag skulle behöva ett helt block eller mer för att kunna räkna ihop hur många gånger hen har sårat mig. Tänk er att ni knövlar ihop ett papper till en hård båll. Sen väcklar ni försiktigt ut det igen och river sönder de. Varje litet väck är en gång som hen har sårat mig och varje reva är när jag inte årkat mer. Men det är så det blir för alla som förlorat något eller någon, man kan försöka att göra pappret helt platt igen men det går inte. Inte helt och hållet. För varje sak som gör en illa så kommer det att komma fler väck och revor i det där pappret. Men man läker och när man läker slätar man ut pappret och tejpar ihop de som trillat av. Men man kommer alltid ha kvar minnena av det som hänt och det gör att väcken och revorna aldrig försvinner.

Så som ditt hjärta