Alla har nog offrat imprincip allt för någon och sen fått kniven i ryggen. Insett att allt som man gjort egentligen inte hade någon betydelse. Att allt man gjort för den här pesonen gjordes förgäves. Men utan allt det man gjort skulle man inte veta hur man ska hantera det i framtiden.

Jag personerligen skulle vilja ta tillbaks allt jag offrat. Det jag önskar varje morgon jag öppnar ögonen, är att jag ska kunna gå tillbaka i tiden och ändra på allt som hänt bara det att jag kommer ihåg allt som hänt.

Om ni fick välja vad skulle ni då göra?

  Jag fattar inte varför alla tycker att man måste vara kär för att vara lycklig. Jag personerligen tycker att kärleken kan dra till helvetes land och stanna där. Men det är nog bara för att dom gånger som jag gett någon en plats i mitt hjärta så har dom förstört den biten jag gett dom. Det har slutat med att jag inte släpper någon inpå mig och så fort nån kommer för nära stänger jag ut dom. Det jag har konststerat är att jag inte är redo för någon form av förhållande med vänner eller kärlek.

Men missförstå mig inte jag är jätte glad för dom som är lyckliga med sina vänner eller den person som dom är ihop med. Men jag är bara inte den sortens tjej.

  Min mamma brukar alltid säga följ ditt hjärta i dom enklaste av val eller dom svåraste. Men oftast så känns mitt hjärta så abstrakt. Något avlägset som inte går att få tag i eller få en uppfattning om. Jag har senare kommit på varför, när jag var mindre så flyttade vi hit där jag bor nu. Men när vi flyttade hit träffade jag en person som inte alltid var så snäll. Den här personen fick mig att dra tillbaka mina känslor för att kunna undvika smärtan personen orsakade mig. Men som tur är så har jag gjort mig av med den personen. Det är så konstigt, för jag har inte märkt det alls förren min mamma på pekade det.

Jag träffade den här personen när jag var 9år gammal och ända sen den dagen vi blev "vänner" har hen sårat mig om och om igen. Jag skulle behöva ett helt block eller mer för att kunna räkna ihop hur många gånger hen har sårat mig. Tänk er att ni knövlar ihop ett papper till en hård båll. Sen väcklar ni försiktigt ut det igen och river sönder de. Varje litet väck är en gång som hen har sårat mig och varje reva är när jag inte årkat mer. Men det är så det blir för alla som förlorat något eller någon, man kan försöka att göra pappret helt platt igen men det går inte. Inte helt och hållet. För varje sak som gör en illa så kommer det att komma fler väck och revor i det där pappret. Men man läker och när man läker slätar man ut pappret och tejpar ihop de som trillat av. Men man kommer alltid ha kvar minnena av det som hänt och det gör att väcken och revorna aldrig försvinner.

Så som ditt hjärta

   Alla vill ha den där klappen på axeln .Den där kramen som får dom där krossade delarna att hålla ihop. Jag är en 14årig tjej som har upplevt många saker som ingen skulle behöva göra. Men jag är väldigt säker på att någon där ute har det värre. Den tanken brukar trösta mig men samtidigt ge mig massvis av skuldkänslor. För att jag tycker synd om mig själv när det finns nån där ute som faktist behöver tröstas.

Den där tjejen/killen med föräldrar som aldrig finns där. Hon/Han som alltid ljuger om dom där blåmärkena och får alla andra att må bra även om dom mår skit. Hon/Han som sitter själv på lunchen, alltid går omkring med hörlurar och inte säger ett ljud. Han/Hon som har föräldrar som dricker. Hon/Han som när dom drar upp tröjan blottar enorma blåmärken och skärsår. Hon/Han som inte kom till skolan på en vecka och sen hittades på sidan av tågspåret elle ALLA dom som inte har någon alls.

Men det är inte det som är värst, DET SOM ÄR VÄRST är VI...  A L L A !  dom som inte gör något. ALLA dom som tittar åt andra hållet. Dom som tittar åt andra hållet eller dom som delar ut alla slag tror kanske att dom är starka. Men dom som är starka är dom som säger ifrån och gör något. Inte bara står där och låssas som om ingenting händer eller har hänt. För ensamma är vi alla sårbara men tillsammans kan man göra nästan vad som helst.

Och jag vet, det är svårt jag har varit en av dom som tittade åt andra hållet. Den som fick såna skuld känslor att vara nära att at livet av sig. Men att ta livet hjälper ingen. Det ända som kan göra något bättre är att göra nå. Att vara den som står ensam är nog det svåratse man kan göra. Men om det var dig dom skrek åt, Om det var du som fick alla slag och inte årkade mer skulle inte du vilja ha någon som stod upp för dig när du inte kunde göra det själv. Om du klarar av att stå upp för någon annan än dig själv är du stark. Att vara den som går med den gruppen som står vid sidan av är att vara svag.

Att vara den som gråter över att ha tagit mer än bara sin egen smärta. Gråeter inte för att den är svag utan för att den har varit FÖR stark för länge.

Så nästa gång du ser den där tjejen/killen som gråter på bussen eller i ett gatuhörn. Tänk 2gånger..