Jag hade en sån här kompis som krossade mitt förtroende om och om igen. Löfte efter löfte. Jag var så nära självmordsbenägen som det går att komma. Så nära komplett förstörd att det var som att vara en zombie. Man bara andas, äter och sover. Man låter inte en ända tanke ta form i huvudet, för att undvika smärtan som den skulle kunna orsaka.

Det värsta var att jag själv inte var medveten om det. Det kändes som att allt var som vanligt.

Att jag omedvetet ignorerat det faktum att jag dag för dag slutat leva en aning är skrämmande nu när jag tänker tillbaka på det.

Jag slutade göra saker som var en del av den jag är. Jag slutade läsa, slutade måla, slutade sjunga, slutade simma, slutade gå ut med kompisar, slutade fota, slutade baka, slutade med allt som definierade mig som person, utan att ens vara medveten om det.

Och trots allt den här personen gjort mot mig så känner jag bara medlidande för henne eftersom jag lämnade den här personen för att rädda mig själv, från smärtan. Efter varje gång hon skadat mig så förlät jag henne, pågrund av att jag är så jävla lätt påverkad av skuldkänslor.

Jag var en glad unge som flyttade hit när jag var 9år gammal. Min mamma har berättat hur olik jag blev, hur jag slöt mig som om jag inte längre existerat. Hon berätta hur jag kunde möta ett annat barn vid en korsning och sen komma tillbaka och säga:-Mamma jag har fått en ny kompis han heter Jasper, han är jätte rolig!

Från att vara den som prata med alla till att vara den som inte säger ljud och aldrig log eller skratta.

Så nu kommer den ända viktiga frågan Var det värt det? var det värt att förlora så mycket av sig själv för någon som bara tog utan ett nånsin ge något tillbaka?

Vad skulle du ha gjort?